Tänkte vara duktig och blogga idag igen. Synd bara att det inte hänt så mycket, vet inte riktigt vad jag ska skriva om....
Livet liksom bara traskar på som vanligt eller egentligen inte. Har ju känt mig lite nere här ett tag och jag har även börjat "blunda" när saker och ting känns jobbiga. Jag vet ju att det bara är att ta tjuren vid hornen men fy fan vad det kan vara svårt ibland. Jag vet även att om jag fegar på en sak så fortsätter det och jag fegar på mer och mer. Det brukar ju faktiskt inte vara så farligt när det väl är över utan snarare tvärtom. Innan har jag ångest och när jag väl gjort det som gett mig ångest får jag ju en sådan härlig adrenalinkick och en otrolig puff åt självkänslan.
Trots att jag vet att det enda sättet att mota detta är att utsätta sig så går det inte, det tar bara stopp.
Det är som en liten, liten mygga som dizzzzzz i min hjärna.
Tror jag får lov att fixa lite myggmedel!!??

Sent igårkväll kom han hem igen. Adrian alltså. Han hade fått gå två matcher, vunnit den ena men tyvärr räkte det inte för att gå vidare. Av alla som åkte på tävlingen var han den enda som inte tog en medalj. Så jag hade förväntat mig en lite ledsen/besviken kille men det var helt tvärt om, in genom dörren kommer en jätteglad kille som haft en toppen-upplevelse. Åh vad skönt!!

Kan nog tänka mig att det kändes lite just då alla andra fick sina medaljer men han var inte alls besviken nu efteråt.
Som jag skrev i tidigare inlägg är det ju inte vinsten som är viktig utan att det är roligt och det budskapet har tydligen gått fram.                          
Va? betyder det att han verkligen lyssnar på vad jag säger? Nä, måste nog ha blivit någon miss...=)
Lite senare idag åker vi mot Undrom och uppvaktar minkära syster. Go´mat ska vi få. Vet ju inte än vad det blir men hon är så otroligt duktig på att laga mat, allt smakar gott.
Tro om hom fick allt anlag för matlagning så när det var dax för mig fanns det inget kvar...

Vad är det för sjuk värld vi lever i?? Satt nyss och läste aftonbladet på internet och ser en artikel om att personalen på en barnakut ska börja bära överfallslarm, de uppmanas även att inte använda halsband pga strypningsrisk. För ett tag sedan hade en pappa hotat att skjuta en sköterska.
Hur sjutton ska de kunna hjälpa de sjuka barnen om de blir skjutna, strypta osv??
Inte kommer vården att bli bättre om personalen ska gå runt och vara rädda för sin egen säkerhet!
Visst vet jag att man blir rasande om ens barn inte får den vård som behövs eller om läkare/sköterskor är ignoranta men nog borde väl föräldrar förstå att hot och våld inte är lösningen på problemet.




Idag ska Adrian tävla... Jag är nog mer nervös än honom. Pratade med honom för ett tag sedan och han låter mycket lugnare idag, vilket kan vara bra. Igår var han ju så nervös och uppspelt att han knappt visste sitt eget namn.
Önskar att han vinner men hoppas att han vinner åtminstonde en match.
Nu anser ju jag att själva vinsten inte är det viktiga utan att man har roligt men det skulle ju bli en bra boost för hans självförtroende om han vann.

Finns så mycket jag skulle vilja skriva men det gör jag inte, då skulle jag antagligen hänga ut någon och så lågt tänker jag inte gå. Men jag känner mig liten och ledsen. Jag verkligen avskyr svek för det gör så ont...

---

Nu övergår vi till något roligt (även om det också känns ångestladdat). Adrian åker iväg på sin första tävling idag.
Han ska åka själv till Skellefteå och tävla, eller själv och själv, dom är ju många som åker och en snäll klubbkompis som lovat ta honom under sina vingar. Men jag som mamma känner en otrolig ångest över att inte följa med.
Tänk om han gör illa sig,  blir ledsen om han förlorar, blir glad om han vinner och jag inte är där och delar hans känslor!!
Men så är det, man får lov att stå över ibland. Pengarna räcker inte till allt och det var antingen låta han åka utan mig eller så kunde han inte åka alls.
Spännande är det dock. Hoppas nu bara att det går bra för honom och att han blir ännu mer pepped att förtsätta.

Om någon sett min motivation, snälla ni hör då av er. Den har spårlöst försvunnit och den behövs verkligen...
Allt blir så himla tråkigt när det blir måsten, vad mycket roligare det är när man känner sug eller lust efter att göra något!
Kör en tvätt och börjar röra mig mot dagens lektion
BLÄÄÄ!!!!

men upptäckte att det inte riktigt var min grej..

Teodor har tjatat om att baka bullar, för jag kan göra bullar mamma, i en vecka snart så jag kände mig tvingad att baka med honom.
Så igår laddade jag med att sätta 2 degar. En blev väl rätt okej men den andra jäste som jag vet inte vad + att den var väldigt lös (trots samma recept på båda??). Så när jag står där och försöker kavla ut den första degen vänder jag mig om och ser hur den andra rinner ur bunken, över bänken och är påväg mot golvet. Panik!!!
Ser även i samma veva att kanelen absolut inte kommer att räcka.. Handen börjar värka och jag ser att jag fått en jätteblåsa av att röra ihop deg i ca 15 min och att den spuckit och är full i mjöl. Samtidigt ringer telefonen och bullgästerna är på väg!!
Jaja, eftersom jag ändå inte gillar kanel tar jag istället och fyller resterande bullar med vaniljsocker och även lite blåbär i vissa men hur mycket vaniljsocker ska man stö på?? Höftar på lite och visst dom gick att äta men nog hade jag snålat lite.
Som tur var tog mina kära gäster och hjälpte mig, en bakade ut det som fanns kvar och en damsög upp allt mjöl, troligtvis mer än vad som använts till själva degen.
Bullar blev de ialla fall och faktiskt så var de ätbara men det dröjer nog LÄNGE innan jag gör bullar igen =D
Dessutom bör jag nog åtminstonde införskaffa en elvisp först, fasiken va tungt det var att veva runt för att få degen slät!!

Dagen blev lyckad trots allt och våra gäster stannade ända till kvällen, riktigt roligt och trevligt med lite sällskap.

På matteprovet alltså.. Hur det gick till vet jag inte men men glad blev jag. Egentligen är jag inte nöjd (4 poäng över Godkänt-gränsen) men det hade ju lika gärna kunnat stått IG.
Som ni märkt har det varit stiljte på bloggfronten, har inte orkat lägga ner energi på att skriva.. Får se vad jag får ihop ikväll.
För några veckor sedan införskaffade jag en symaskin eftersom min gamla hederliga Husqvarna från 1960 gett upp. Så mycket planer jag har på vad jag ska laga, skapa mm men VART är all energi?? Inte här iallafall. Skulle vilja kunna sno ihop en sån där energi boost som man kan få på olika data-spel. Det vore ju himmelriket!
Lite stolt är jag dock, jag har knåpat ihop ett snart färdigt armband som, åtminstonde enligt mig, vart jättefint. Nu återstår bara att hålla skapar-inspirationen uppe =)

Jahaja, det var lite om mitt liv de, Hoppas verkligen att erat är lite roligare.....
KRAM mina vänner

Vrångade till mig i morse och vägrade kliva ur sängen.. Låg till strax före tolv!! Hade ju planerat att gå i skogen med barnen idag men näää, jag var inte på något bra humör.

Har kännt mig på dåligt humör i två dagar nu eller jag kanske ska säga på sämre humör än vanligt ;) Är vrång, irriterad och less på en massa olika saker....
Men imorgon är en ny dag så då blir det nya tag, hoppas verkligen att dagens väder håller i sig även imorgon för då SKA vi ta en skogspromenad. Pappan i familjen är ju ute på galej så han uppskattar säkert om vi inte lever om här inne.

Go´natt mina vänner

---

Bläääää vad jag blir arg på mig själv. Innan provet hade jag hunnit stressa upp mig till max vilket kanske inte är det bäst nä man ska sitta och räkna i två timmar.
Hann göra uppgift nr 1 sen slog de slint, fattade inte hur jag skulle räkna minsta lilla grej trots att jag kunde det dagen innan. Hur var det, skulle man göra så eller var det si eller......

Slutade med att jag lämnade in utan att ens försöka på halva sista sidan. När jag kommer ut från klassrummet då tycker min tröga hjärna helt plötsligt att den ska börja funka igen och jag kommer på flera av lösningarna på tal som jag inte ens försökt räkna + hur jag skulle gjort på de jag skrev.   GAAAAAAAA!!!
Får hoppas läraren låter en göra omprov.

Jaja, det blir som det blir. Börjar ändå kännas onödigt att pluggga eftersom det jag vill hålla på med inte går att läsa här i Kramfors och inte heller lär man få nå jobb inom det områder heller...
Nu tar depp Dea och spelar meningslösa spel på datorn och hoppas på positivare humör imorgon..

KRAM KRAM

Följde med syrran och lekte bilexpert idag...

Vi kommer dit och möts av en ung tjej (som verkar lite smått nervös). Hon berättar lite om bilen och vi ställer lite småfrågor innan vi åker på en test-tur. Då märker vi att bilen går lite hackigt och bromsarna inte tar superbra, vilket kan bero på att bilen stått ett tag, men jag ringer till Tias. Han säger att vi ska kolla så att tändhattarna sitter på ordentligt??? Där står vi som två dumma fån och letar under huven en stund innan vi ser fyra gummipluppar sticka upp, ruckar lite på dem och fortsätter sedan tillbaka till hon som ska sälja bilen. Jag frågar om den har gått ojämt förut och om den har varit lite "trög" på bromsen men hon vet inte eftersom det inte är hon som använt bilen. Då börjar jag prata om att vi kollat under huven osv och att tändstift mm antagligen måste bytas, skatten ska in och inga vinterdäck...jag har köpt bil flera gånger och blivit lurad så man har ju lärt sig några grejer om bilar eftersom. VIPS, så har jag och min syster lyckats pruta ner bilen!!?? Till historien hör ju att varken jag eller SysterYster har någon koll på bilar men tydligen klarar man mycket bara man låtsas ha koll...

Annars har dagen inte varit sådär överdrivet härlig. På film är alltid alla familjer lyckliga, barnen lyssnar på sina föräldrar, alla sitter tillsammans och myser osv. Händer detta någonsin i verkligheten?
Vi försökte också ha en sådan där överdrivet mysig familjedag - den slutade ju inte lika lyckligt!! Barnen slogs med varandra, jag och Tias bråkade på dem, massa spill över tv-dosor och bord, jag är en dum mamma, det två i familjen tyckte va bra gillades inte av resten mm mm mm
Tror nog att vi vanliga familjer funkar mer som familjen i 'Vi hade i alla fall tur med vädret' än familjen i 'Sjunde himlen'