Det kan bara sluta på ett sätt.. BRÅK!!
Har en liten 3-åring här hemma som kommit in i en oootrolig trots.. Minsta lilla (mini-atom) detalj kan trigga igång ett vulkanutbrott.
Han blir helt hysterisk, det går inte att få kontakt!

A & O i dessa situationer är att vara KONSEKVENT. Något som jag vet kan vara tufft. Men nu råkar det vara så att han föddes av en väldigt, hrmm -i vissa situationer, TJURIG mamma.. (och pappa)
Jag vägrar ge med mig!  
                       Hur ska han annars lära sig vad som är OK och inte??
Vissa saker kan jag låta bli att uppmärksamma, det gäller att välja sina strider.

Efter att jag sett hur vissa får tjafsa dagarna i ända, år efter år bara för att de inte stod på sig har jag förstått att det bara är att bita i det sura äpplet och kämpa.. (borde vara över inom iaf 10 år, det är väl en överskådlig tid?!)

          .....om JAG tycker det är tufft och kämpigt, hur jobbigt är det då inte för mitt LILLA BARN?? Han har ingen aning om varför alla dessa känslor bara bubblar upp..  -inte kan han göra något för att stoppa det hela heller. 

Nä, jag kanske tycker det är jobbigt men som vuxen borde jag kunna ha förståelse men det är kanske inte det första som "poppar upp" i stridens hetta.. Istället blir man lite lätt (?) irriterad vilket i sin tur leder till att tålamodet gentemot de andra barnen inte alltid är det bästa/längsta. Tyvärr...

Som mamma skulle man behöva vara "superwoman" för att räcka till åt alla. Jag har insett att jag aldrig kommer att bli den perfekta mamman..   
                      ..ett stort steg på vägen är att inse sina egna begränsningar..